Första tiden efter separationen var jobbig som sjutton. Jag var på ytan glad och uppåt men det bubbla inom mig.
Jag menar- det var ju inte mitt beslut att separera och då står jag väl utan ansvar eller hur?
Allt jag kämpat för blev raserat och den dröm jag hade delades inte längre av min partner.
Jag vet med facit på hand att min dröm sabbade jag under lång tid och den delades bara av mig.
Det resulterade i en total krasch som heter duga. Flykten funkade inte längre och jag- en spillra av den jag varit.
Inget var mitt fel, allt berodde på andra personer och massa händelser som påverkat mig under låååång tid.
Det var först när jag insåg att svaren jag behöver finns inom mig själv. Ingen annan bär ansvar för dom.
Svaren var till en början tunga att bära, det här var inte dom svar jag önskade men så väl behövde.
INGEN bär ansvar för min person eller det som sker runt mig, det gör jag själv… Tog ett tag det där, att förstå det.
Saker sker av en anledning och hur jag än väljer att se på saker och personer är det mitt ansvar att fokusera på rätt sak.
Döma andra tiden är över! Skön känsla ^^