När snäste du av bossen senast? Eller bad en kollega knipa igen?
Nja, det gör man ju inte så ofta. Utanför familjen är man oftast lite mer städad i sin person.
Man har lärt sig att vara tydlig på jobbet, man är väldigt noga med att vänner uppfattar vad man delger. För att inte bli missförstådd helt enkelt.
Hemma då? Vad sker där? Jag gör det säkert mer än jag tror, förväntar mig att andra ska förstå vad man tycker, känner och tänker.
Men vad hände där? Blev vi grottmänniskor när vi stänger dörren hemma?
I många samtal, dels mellan fyra ögon men en del samtal överhör jag och blir inte alls förvånad över att det skiter sig.
Men om vi väljer att dela livet med någon, borde vi inte då bjuda in den person fullt ut? Inte för man ska umgås konstant utan var och en behöver egentid.
Jag tänker så här:
Jag har fått en fråga från några vänner att chilla en fredag, lite skönt grabbhäng…
Jag kommer hem och säger, DU! jag ska hänga med boysen på fredag. Och där var det sagt. Klart! Ingen som kan tvivla på den saken. Men jag kan oxå säga, Hej hej… Vet du, jag och polarna tänkte ha en grabbkväll på fredag, vad tänker du om det?
Något säger mig att den sista varianten är den bättre. Om nu min partner har planerat något annat kan hon säga, men du, jag tänkte vi skulle hitta på något eller så säger hon bara, Självklart! ha så kul.
Vad för svar jag får vet jag ju inte innan men hon blir på något vis inbjuden i min vardag.
Den dag man planerar som en singel bör man vara singel. För inte funkar det om man kör enmansrace på ett företag där man är mer än en person.
Men varför är vi olika personer? Tar vi allt för mycket för givet?
Inget är för evigt eller givet, tänk på det och var dig själv i varje ögonblick.
