Tidig söndag morgon och gryningens dimma ligger kvar över ängarna.
Det är galet vackert med alla färger som naturen visar upp och som vanligt är det helt tyst och inte något som stör.
Men den här promenaden slutar inte som alla andra. Det tysta bryts av en nötskrika som berättar för alla att jag är ute.
(försöka smyga när dom är omkring är omöjligt)
Strax efter det mötet står ett rådjur på ängen och först stannar vi båda till. Kikar lite på varandra och rådjuret tar ett par raska kliv och stannar.
Jag fortsätter och rådjuret markerar sitt revir, sen blir det märkligt.
Vi går på ett avstånd av 20-30 meter från varandra, i samma riktning och håller varandra under uppsikt men ingen viker av.
Det är som så länge vi inte stör varandra är det ingen som tar till flykt. Utan ömsesidig respekt.
Magiskt!